Ruskiga gamla historier/Farmors anteckningar
När min farmors mamma, Anna Mari gifte sig för första gången med Carl Johan Magnusson fick hon i hemgift av sina föräldrar ett ställe med ett par kor, ungnöt och höns. Paret hade det bra fick två barn, Hanna Wilhelmina (1869) och Johan Magnus (1871). Tyvärr så fick hennes man endast 30 år gammal lunginflammation år 1871 och avled. Nu var hon helt ensam med sina två barn o gården. Hon var tvungen att anställa en dräng till gårdens skötsel. Han drev stället som det vore hans. En marknadsdag sålde han hela stället utan att Anna Mari visste något om det. En dag så dök det upp ett flyttlass till stället, det var den nya ägaren. Tänk vilken chock det blev för henne hon var tvungen att ge sig av med barnen från sitt eget ställe. Den nye ägaren visade upp ett kvitto att han betalat pengar för stället.
Av drängen syntes det inget mer, han hade stuckit till Amerika för pengarna. Må han aldrig få ro i sin grav..................
Anna Mari var nu tvungen att gå med sina två små barn många mil för att komma till sin syster som var gift med en Almgren som bodde i Barnarp. De hjälpte henne så hon fick ett arbete. Hon hade som arbete då att göra tändsticksaskar. AnnaMari skaffade sig en egen lägenhet vid "Släntin" vid Barnarp åt henne o barnen. Hon var änka i några år, sedan träffade hon en änkeman som hette Sjögren. Han hade tre barn Herman,Ludvig och Signe. AnnaMari och Sjögren gifte sig. Han blev som en far även åt hennes två små barn och de fick hans efternamn Sjögren. Men så dog även denne man därmed var hon änka igen. Barnen var nu stora och tjänade sitt egna uppehälle.
Efter några år så träffade hon Sven Isac Pettersson Lås, han var 22 år äldre än hon och hade sex ganska vuxna barn. De gifte sig år 1887 och fick två barn tillsammans, Sven Gustaf Valdemar 1888 och Adelaide Maria Elisabeth (min farmor) år 1891.
Sven Isac Petter Lås arbetade som bergprängare och det var endast bergsprängare som fick sköta om när det skulle skjutas salut för bröllopsparen. En dag skulle brudparet Maria och Johannis från Tahe gifta sig. Sven Isac skötte då om saluten, skottet ville inte smälla så han gick fram för att titta och just då small det av. Han fick så mycket krut i ansiktet så att hans öga gick inte att rädda. Han förblev enögd. Det blev bara ett hål rätt in så när han gick ut eller gick bort satte han en svart lapp för. Det var endast de rika som hade råd med emaljögon på den tiden. Han hade även kamrat som kallades för Kalle Katt som också hade förlorat sitt ena öga. När de ville diskutera något så sa de: Det skulle de minsann göra upp mellan två ögon.
Sven Isac hade en mycket fin o stark sångröst så därför fick han sjunga vid alla begravningar.
När bergsprängningen upphörde, blev Sven Isak och hans son Johan i Sjövik Stenarbetare. De lade stenfot till hus samt källare. Det år många källare både vid Taberg och Norrahammar som de gjort.
AnnaMari arbetade sedan på Jönköpings lasarett som sjuksköterska, hon fick gå från Tahe till Jönköping. Hennes stig som hon gick från Svensbygget vid Tahe till Jönköping syntes fortfarande när jag var där o tittade vid mitten på 1990 talet, rätt fantastiskt. AnnaMari var dessutom "klok gumma" (kusin med "Flahultar´n) hon odlade många växter och örter som hon hjälpte många människor med när de sökte upp henne för att få hjälp. Hon arbetade dessutom även som barnmorska samt tog hon även hand om dem som hade avlidet. Livets gång!
En otäck historia som hon själv tyckte; var när en mycket krokig man hade avlidet och hans anhöriga hade då bundit fast honom på sofflocket för att han skulle rakna o komma i kistan. AnnaMari tillkallades som vanligt när någon avlidet för att göra dem i ordning. När hon tog bort repen från mannen så samtidigt flög han rätt upp mot henne, det var visst det otäckaste hon varit med om, enligt min farmor.
Barndomshistorier från farmor
Ett tag bodde farmor när hon var liten på Gransholm. Deras köksfönster vette mot berget och när hon som liten flicka tittade ut fick hon se hur en ko trillade ner och mosades sönder. Det var mycket hemskt, tyckte hon.
Hårda straff förr; en kvinna hade blivit dömd till att mista båda öronen pga att hon hört ett privat samtal som hon sedan gick och skvallrade om. Men hur det var så fick hon behålla sina öron men blev istället dömd till att arbeta i berget. Hon fick som alla de andra rep och tunga kedjor om midjan så det straffet var nog lika hårt för en kvinna.
En annan gång i Tahe var farmor och hennes kamrat Ester Aronsson och lekte vid sjön. I hagen intill gick korna o betade, tjejerna var inte rädda för dem utan lekte o stimmade . En ko var särskilt arg, hon gjorde lite som hon ville, var det en grind i vägen för henne så öppnade hon den. Men tjejerna kände sig trygga nu när de lekte "hej vilt" för på den ilska kon hade bonden satt en bräda över hornen. Men rätt som det var kom kon farande mot dem och tog Ester på hornen och försökte dränka henne i sjön. Farmor blev väldigt rädd och skrek så högt hon kunde, drängarna kom och räddade flickan Ester.
"Gerdan"-----------
CarpeDiem!
Kommentarer
Postat av: sarah
Usch och fy men väldigt intressant och jag måste säga att jag gillar den "nya" bilden på dig!! Kram på dig Dolly och fortsätt skriv!!
Trackback
