carpediem

 

Det började med att min man fick en stor stroke 2010 09 22, därmed försvann även mycket av mitt liv! Det var mkt jobbigt i början. Jag fick åka in två ggr om dagen ca 6 - 7 timmar varje dag när han var inlagd på Geriatriska avdelningen. Han ville ha besök nästan hela dagen annars mycket orolig enligt personalen. I början kunde min man inte göra så mycket, jag fick mata honom och försöka förstå vad han ville få sagt, han enbart viskade fram små ord.

Det blev ett väldigt åkande, fyra körningar per dag. Så Stort Tack till mina söner och svärsönerför att de ställde upp och skjutsade mig. De få gånger de inte kunde köra, ställde andra släktingar upp tack o lov.

Efter en månad kom min man till Rehab. Där fick han träna upp sina nedsatta funktioner, blev lite bättre och rörligare även pratet blev lite bättre. Men på grund av platsbrist fick han komma till ett kortis på ett äldreboende tills det blev klart med assistans i hemmet. Detta var i början på december men han trivdes ju inte där så klart. Jag tog hem honom 6 - 7 timmar per dag så även nu krävdes det skjutsningar. Det var mycket kämpigt att i fyra månaders tid sköta honom själv dessa timmar. Det var både fysiskt och framför allt psykiskt jobbigt.

En helt ny personlighetsförändring har uppstått. Man kan inte förstå hur en människa kan förändras så mycket.

Många ansåg att jag skulle få in honom istället på ett Äldreboende (fd. ålderomshem) men jag anser inte att en 59-årig man hör hemma där.

På våren 2005, "Gick jag ordentligt in i väggen". Det psykosliknande tillstånd och de vanföreställningar jag hade då vill jag inte att mina värsta fiender (om jag nu har några sådana) ska få uppleva. Det visade sig att jag hade fått en depression. Mitt jobb som undersköterska stortrivdes jag med men allt "tjafs" runt om, blev för mycket för mig.

Stort tack för att jag fick den gode kontaktman jag fick då, och ännu har kvar. Han är min "mentor" som ser till att jag kan orka med mitt liv och allt annat som sker. Idag mår jag bra men det är till stor del medicinens och öronakupunkturens förtjänst.

Jag har annars alltid varit ganska mycket emot mediciner men som vårt liv ser ut idag och allt som drabbat hela vår stora familj så får man vara tacksam att det finns. "Man får vara glad att man är som man är, när man inte blev som man skulle".

Nu tillbaka till min mans öde; allt tar ju så lång tid, vi har valt kommunen att sköta om assistansen (men man kan ju även ta något privat bolag).

Det blev några intervjuer som skulle klaras av innan vi kunde anställa assistenter/personal. Det är ju mycket viktigt att personkemin verkligen fungerar emellan de båda parterna.

En hiss till övervåningen var tvunget att installeras samt en ramp ute på gården (lite väntetid på allt).

I april började en jättegod assistent (Olle) hos oss. Han hjälpte mig mycket med Anders för annars hade jag aldrig orkat så här långt.

Inte nog med allt detta; den Ödesdigra dagen 2011 04 26, då ett av våra älskade barnbarn Amelia, lite över 3 år fick Akut leukemi. Den Dagen jag fick detta besked, går inte med ord att beskriva. Jag trodde inte att jag skulle orka mer.

Dagen innan var Amelia hos oss och var hur pigg som helst. Hon lekte som vanligt samt hjälpte hon mig att rensa i landen för det tyckte hon var roligt. Sedan dagen därpå rasade hennes värden bara, akut leukemi. Detta blev en sådan stor chock för oss alla, helt overkligt! (Det händer andra men inte mig, det är ju så man tror).

Till hösten fick vi äntligen assistans dygnet runt. Detta innebär givetvis att man aldrig är enbart själv hemma, ens hem delas ju nu med många andra.  Det känns väl ok när det är ordinarie personal men tyvärr så finns det ju vakanta dagar samt att den ordinarie personalen blir sjuk eller tar ledigt och då kan det bli fyra till fem olika personal på en dag som passerar i ens hem. Detta att det kan bli så många olika, blir väldigt frusterande och oroligt för min man och det i sin tur går ofta ut över mig. Vi har haft tur ändå, vi har bara haft bra och kunnig personal från Bemanningen och Poolen. Så många go´a o duktiga jag lärt känna där och känner stor tacksamhet till, I just love them!

Några av den ordinarie personalen har bytts ut av olika anledningar under resans gång.

Han som verkligen hjälpte mig i början, åkte utomlands på semester i tre månader på Nyårsafton.

Nu, 2012 när jag skriver detta har vi fem ordinarie personal, som är en riktigt bra "stab".

Det måste ju kanske kännas även för personalen som att de är på ett Vandrahem, äta i ett annat hem och sova i någons annan säng. Det kan inte vara lätt alla gånger och bara "trampa" in i någon annans hem. Min mans assistenter är mycket bra, de får vara både hans förlängda arm, ben, ibland huvud samt hans ögon. Min man är helt blind på ett öga och har ca 20 % syn på det andra. Assistenterna får även verka som logoped och sjukgymnast, finns ett träningsschema med olika övningar som ska göras varje dag. De är mycket duktiga och vissa framsteg och förbättringar gör min man på vissa områden. "Övning ger färdighet". Det krävs ganska mycket av personalen; de ska vara lyhörda för vad min man vill, "puscha" på och motivera, ständigt vara till hands och framför allt att ha stort tålamod för ibland kan det uppstå lite kniviga och konstiga oproviserande situationer.

Man ska verkligen vara glad och tacksam för att det finns sådana humana människor som vill

jobba och hjälpa till så här.

Mitt Hem; En arbetsplats för någon samt ett fungerande vandrahem. Hitintills har jag delat mitt hem med 41 st olika personal!

Har Jag, något eget privat hem? That´s the Questions!

2012 03 06, igår slutade en av vår ordinarie personal. Det är ju bara så, att funkar inte kemin mellan assistenten och brukaren så blir det inget bra för någon. Båda parter måste trivas med varandra.

Livskvalité är oerhört viktigt även för en funktionshindrad person, när man inte själv kan tillgodogöra sig det får andra försöka att göra det så gott som möjligt i livet.

Den femte april började en ny kille (man) här. Han går verkligen in för min man och de två verkar trivas så bra ihop. Ett nytt "rättvise" schema där tiderna är kl. 10 till 10 ska eventuellt börja gälla. Detta är det  jag strävat efter sedan hösten förra året, 2011. Min man slipper alla dessa byten, där det ibland kan vara upp till tre/ fyra personal på en dag. En stroke patient behöver främst lugn och ro samt en trygghet där en dag inte behöver avlösas utav flera olika personal. Det kan skapa så många onödiga problem. Det är jobbigt som det är.

Tyvärr slutade denna kille av olika familjeskäl. Men vi har fått en ny och go´ kille istället, han är så lugn och lite småmysig. Personkemin mellan min man och han fungerar klockrent. Det fortsätter att röra på sig här i hemmet; en ordinarie slutar snart pga av graviditet så då måste det börja ytterligare en ny personal och snart ska sommarvikarier utses också....................................

Den 13:e maj kom vår efterlängtade kille (han som varit bortrest i flera månader) tillbaka. Visserligen ska han bara jobba här över sommaren för sedan lämnar han staden igen. Det är en oerhört stor trygghet för oss att han är här över sommaren när ordinarie personal tar semester.

Igår den 17: maj hade vi ytterligare en ny personal, fast hon var jättebra men hon var den 43:e personalen på ett år. Detta är något som är fel i det kommunala systemet, detta är varken bra för min man man eller mig. Jag bara undrar: Hur länge orkar man?

Och mitt i allt elände går min duktige och underbare kontaktman i pension. Det är en tjej som ska efterträda Honom. Jag har träffat henne och hon verkar jättebra men det går aldrig att ersätta Min "Mentor" till 100 procent, tyvärr. Han och jag har träffats regelbundet i sex år, vilket är en ganska lång tid. Jag fick från första stunden ett stort förtroende och tillit till Honom. Man kan nog säga att jag lade Mitt liv i Hans händer!

Idag 31:e maj är det hans sista arbetsdag, en stor förlust för Landstinget. Igår var han här och vi fikade i trädgården. Vi sa aldrig helt Hej Då, utan förhoppningsvis kommer vi att hålla kontakten på något annat vis. Vi har i alla fall ett gemensamt intresse och det är släktforskning. Saknaden blir stor, inte bara för mig utan för många.

 

Idag den 15:e juni kom den 44:e personalen, hon är från Poolen och ska vara här lite i sommar. Det var som tur "va" en jättego tjej och hon är välkommen till oss.

 

Jaha, så var det dags igen med sommarvikarier en ny kille på 22 år alltså den 45:e personalen, man kan undra hur allt ska sluta................

 

I söndags den 8.e juli trillade min man av sin träningscykel och detta resulterade i att tummen blev bruten på två ställen. Han är nu gipsad från tummen och upp till armbågen.

 

Alla andra längta till semestern och sommaren men jag själv önskar att den går fort så att all ordinarie personal är på plats igen.

fortsättning följer, förhoppningsvis